Och så blev det höst och alla ska tjata om att de inte har gjort NÅGONTING under sommaren. Det är väl som det ska då.Tvättade bort festivaldamm och sommarminnen från min Håkan-tröja häromdagen. De rann rakt ner i avloppet [efter att ha virvlat runt osäkert en stund på den vita ytan] med ett litet sorgligt "slurp". Det var rätt definitivt. Godnatt sommaren- 09, sov gott.

Söndag utan söndagsångest. Första gången på sex-sju år? Ganska fint ändå. Idag har jag sovit, (finns det något bättre än att somna i en solstol under en filt på verandan?) umgåtts med syster, bakat hallon-och blåbärspaj. Synd att jag inte har någon fungerande kamera, då hade jag kunnat tagit en riktig bloggbild. En typisk Foki/UnderbaraClara-närbild ni vet? Ni får tänka er en sådan här under. Igår var det också en bra dag. Träffade bra folk och fikade på vårt extremt_fina Peace&Love-café. Åt blåbärs-cheesecake och kladdkaka/muffins. Underbart gott te och världens finaste inredning. Känns inte som att det passar i vår fula, gråa stad. Men snälla, låt det stanna? (Låt mig jobba där?)

Mitt hår blev rött igen och jag ångrar att jag inte gjort det tidigare i mitt liv. Imorgon ska jag ut på jobb-raggar-runda och sen belöna mig med Kvarteret Skatan-maraton som avslutas obestämd dag och tid. Ih. Har inget att skriva. Allt är lite mittemellan, påväg upp och ner på samma gång. Lite som vatten i ett mjölkglas, det smakar bara vatten men..hade en bra tanke med det där. Det höll inte. Jävla mjölkvatten, fult men smakar okej. Det var nog så jag tänkte.

Sommaren avslutades med en liten, liten kräftskiva igår på min veranda. Stackars alla som inte var med för det var väldigt fint. Ganska tur för mig och Freja iofs, att alla som inte var med..just inte var med. Det hade blivit trångt och maten hade inte räckt. (haha.) Det var fint och gott och så i alla fall men det kändes inte så somrigt. Det var dubbla mjukisbyxor, dubbla tröjor + dunvästar, fårskinn, filtar och sockor. Kändes som att man hade nackkrage. MEN MAN SKA SITTA UTE I AUGUSTI. Speciellt om man har kräftskiva. Vi avslutade i alla fall sommaren och åt chokladglass mitt i natten. Imorse körde jag henne till skolan som inte är min skola längre. Märkligt men bra. Det är ju liksom ingens fel att det är över, det är ju bara klart och slut. Game over. Och alla som frågar hur det känns: Hallå, det är väl bara som det är? Jag har gått tolv år och det skulle nog vara ganska knepigt att övertala rektorer om att jag skulle gå om ett år eller varför inte två? Ja. Jag blir irriterad på frågorna ibland. Hur känns det, vad ska du göra? Det är ju inte precis som att jag är den första människan som tar studenten och är lite vilsen. Herregud.

Idag har jag i alla fall pysslat och varit duktig. Allt som man går och tänker på att man ska göra är så pytteenkla när man väl gör dem. Tur är väl det iofs, men man fattar inte varför man inte fixat det tidigare. Det är väldigt behagligt att vara arbetslös (förutom den där lilla detaljen att man blir fattig till slut). Man kan strosa runt lite som man vill och man har tid att hålla lite ordning, analysera drömmar, lägga ansiktsmask och skriva upp viktiga saker. Och blogga. Jag gillar't. Och jaaaaa. Jag söker jobb, oroa er inte.

Har städat hela dagen. Eller ja. För det första så vaknade jag rätt sent eftersom jag somnade sent. Jag har i alla fall städat. Det tar lång tid för mig, sånt där. När jag ringer syster för att prata om morgondagens äventyr och jag säger att jag storstädar så säger hon: "Åh, jag skulle ha varit meeeed!" "Ja, det skulle du faktiskt.." säger jag lite uppgivet och blickar ut över mitt rum. "Du vet..det är sådär..allt är påbörjat och inget avslutat. Du är ju så bra på att klara upp sånt" (HerregudJuliavadduharrädddatmigmångagånger. Inte bara i städpaniksituationer. Utan jämt.) Medan jag städar lyssnar jag på några av årets sommarpratare. Alex Schulman, Petra Mede, Ola Salo..Malin Sävstam. Alla riktigt bra. Alla med något att berätta. Alla med något slags tragedi. Såklart. Det är oftast det som bygger liv. Tragiskt nog. Man ska var med om något, komma till insikt. Bryta ihop och gå vidare. Bli starkare av det, är det inte så de säger? Men jag älskar det där. Att lyssna på andras berättelser. Se in i andras liv. Det är nog därför jag aldrig slutar läsa alla de där bloggarna och lyssna på de där programmen. Det kan låta som att man flyr från sitt eget liv... och kanskekanske är det pyttelite så..nån enstaka gång. Men mest känns detsom att man kanske kan lära sig något bland allt det där sorgliga eller ytliga. Som att man kan sno något ur de där människornas svarta ryggsäckar och lägga det i sin egen. Som en liten hjälp, eller tröst över att man inte är ensam. Men det är så dubbelt det där. Vill lyssna, veta, läsa. Slutar aldrig fråga, jag vet Felicia. Ger någon knappt en chans att fråga tillbaka kanske? Också en slags flykt? Snällafrågaellernejförrestengördetitneförjagvetintevadjagskasvaraochvetjagdetsåkännsdetbarafånigt. Precis sådär är det.

Mitt i allt städande hittar jag en svart liten bok. Den har legat där bland bunkar och slevar sen den 5 juni (underbaradag) och är från min fina ingifta moster. (Har aldrig kommit på vad jag ska kalla morbrors fru och mina kusiners mamma, bra är hon i alla fall) Boken har svarta pärmar i något slags skinn och en tunnt band runt som håller ihop dem. Utanpå boken sitter en illgul post-it lapp med texten "Till recepten och/eller tankarna om livet". Den luktar sådär stickande ny när jag drar av plasten. Jag är glad över boken, har tänkt köpa en för att skriva ner viktiga saker i. Allt som måste fixas, köpas, tänkas på. Och kanske något recept. Eller en blanding kanske. Ett recept på livet. Någon som har det? Posta till mig snarast i så fall. Annars så ska sista sidan i den lilla svarta boken innehålla just det.

Sitter här efter min första arbetslösa dag i livet och vill BÖRJA OM. Ni vet hur många gånger man sagt det? Varje nyår, varje terminsstart, månadsstart och framförallt varje söndagkväll. Man sitter där mitt i all vardagsångest och ovikt tvätt och känner att man är värd något bättre. Manskaslutarökaslutadrickabörjatränaslutaätasnabbmatbörjapåfriskiselleryogainteläggaallasinapengarpåsminkochkläderochmanskavaragladochtacksamochringadendärvännensomdetvarsålängesenmanpratademed. Ni vet? Nu har jag chansen. Jag kan nästan ta på den. Ville egentligen starta en ny blogg men det blir lite krångligt..och tänk så ångrar man sig? (Blev bara nytt namn) Men ni kan väl lova mig att inte lusläsa dessa års bloggande, för det mesta är pinsamt och dåligt. Ni vet själva hur det blir några veckor senare. Man tänker; var det verkligen jag som skrev det där? Och om ni mot förmodan snokar runt så kommentera snällt och tänk på att jag är vuxen, mogen och så mycket bättre nu (inte). När jag har varit borta så hittade jag en ny liten värld som ingen får ta ifrån mig. Egentligen vet jag inte vad det gav mig mest. Men det har rört om i alla fall, och det var nog bra. Men det är snart ett år sen det började och det känns konstigt att det, de inte fanns förut.

Jag kan inte säga ännu vad det blir för sorts blogg i fortsättningen. Kanske blir det en massa känslosamt dravvel eller vardagsblogg om katter, skor och att jag alltid känner mig förkyld när jag har ätit honungs- eller nätmelon (åt det just). Eller så kommer jag bara logga in och skriva att jag är glad och att det finns en låt som just nu passar så bra och som är en perfekt kombination av toner. Eller så blir det ingenting. Vi får se.

let the music play forever in your soul

läskigt att den började spelas precis när jag var klar

Man ska aldrig ursäkta sig för att man inte har något att säga. Och som vanligt kanske jag visst har det, men det kommer ut på andra sätt. Som samtal, som små pysande texter där ingen känner mig. Det blir lättare så. Varför inte bara ta den korta, raka vägen om man kan? Men på något sätt är det lättast att ramla in på de där trånga, slingrande vägarna utan någon som helst belysning. För det är lättare för stunden. Att inte se så långt fram. Bara mörker. Som skyddar? Som skrämmer?

Men ibland måste man våga göra det lätt. Utan att gå runt, klättra över eller gräva sig under. Bara gå rakt ut i ljuset. Ut på den där raka vägen där alla kan se dig och där du inte ser slutet.

Det är fredag och egentligen lördag. Det var som att just kom på lösningen. Att allt egentligen är okej om man accepterar det. Om man säger det högt; "Ja, jag är ändå rätt lat och har ändå rätt mycket beslutsångest och annan ångest med för den delen också". Det går absolut inte över, det gör det nog aldrig. Men bara man bestämmer sig för att det är okej. Att man är medveten. Som att jag gärna blir den där mamman som går på Ica i en mellanstor stad i Sverige, har ett jobb jag trivs med och har söta barn och en fin man och bidrar till att samhället fungerar. Man behöver inte synas, vara bäst och snyggast och leva på att den grå massan sköter samhället. Man kan göra karriär i sitt eget liv. Ja, jag vill bli sådan. Och säger man det bara högt och gör det medvetet så är det väl okej? Bara man inte halkar in där för att man inte tog några andra chanser eller inte orkade göra något annat. Och lite så måste jag nog tänka nu hela tiden. Det jag gör, gör jag medvetet och då är det okej. 

Ikväll har jag suttit med min bästa, fina tjej och analyserat sönder livet i så små delar att det till slut bara blev smul. Smulor som vi sakta sopade ihop till små prydliga högar där på bordet mellan oss. Högar som vi nog aldrig kommer lämna, för de är lite för viktiga. Vi tog varannat utbrott och suckade lite åt vår omgivning. Suckade mycket, rättare sagt. För det är ändå ett inskränt ställe vi lever på. Ett land i landet som har alldeles för god självbild. Människor som halkar runt i livet utan att fatta att det är på riktigt. Det är i alla fall tur att jag har dig. Du som dränker vår gemensamma chokladboll i te och skrattar hysteriskt åt saker som inte ens jag förstår. Den här är till dig;

Jag har ett påbörjat inlägg om 2008. Eller jag har knappt börjat, men det heter 2008 och jag har väl kanske skrivit fem ord där. Eller något. Men egentligen har jag ingen lust att älta året som gått. Det har varit bra och dåligt på en massa olika sätt. Mest bra tror jag. Någon annan som tycker att nyår känns lite vemodigt? Visst, det är skönt att börja om..men samtidigt känns det lite illa att det gått ett helt år. Ett helt år och man känner att man inte har utvecklats/förbättrats/förändrats/gjortalltdetdärmanlovadesigsjälv. Men det är väl bara för att man går instängd i sitt skinn och inte kan se nyanserna. Andra borde påpeka dem mer. Men sånt gör inte vi människor. 

Någon som verkligen är människa är Lars Winnerbäck. Finns det någon mer mänsklig artist? Det man fick se i dokumnetären/filmen är ändå äkta. För hur normalt är det att tusentals personer står och skriker att de älskar en? Andra artister tar det för givet medan Lasse smyger in på scenen och med lite förvirrad blick och generat leende, greppar gitarren och sjunger om kärlek mitt i rampljuset utan att tycka att han förtjänar det. Men som alla sa; det är klart att han gör.Han kommer nog aldrig ifrån det där, vilket ändå gör honom till honom. Men visst vill man bara krama honom..och framför allt säga "Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll"?

Det är nästan löjligt  idylliskt. Snön och minusgraderna gör att det värker lite i hjärtat att vara inne och baka julgodis en sån här dag..men kanske att jag hinner ut och springa ett varv på åkern i solen.

Imorgon kommer mina favorittjejer och vi ska byta julklappar och välja julgranar. Det blir nog glögg och lite kärlek. Mycket kärlek. Så ska det vara på jul. Jag börjar bli vuxen och önskar mig inget annat än en fin julhelg med familjen. Ändå har jag fått en av mitt livs finaste julklappar redan. Den damp ner i brevlådan i början av december och är en kartongbit fylld med kärlek. Min fina, fina vän och tredje favorittjej, Felicia hade gjort en egen julkalender med 23 luckor och den sista "luckan" är en julklapp som ska öppnas på julafton. Men bakom de 23 luckorna gömmer sig inte vad som helst, utan det som jag betyder i mitt liv. Varje morgon har jag skuttat upp ur sängen och mötts av bilder på syster, Felicia själv, Freja, mamma, pappa, Solo, Bims, Patrik Isaksson, Kent, Andreas Jonhson, Häggis, Säkert! osv osv..ni fattar grejen. Kan vara det finaste någon gjort för mig. Så pyssligt, så uttänkt att man blir tårögd. TACK Felicia.

Och om jag inte hinner innan (för det är en hel del julfix som ska fixas och en hel del julmys som ska mysas) från mig till dig, en riktigt GOD JUL.

Det har kommit tonvis med snö och det är så fint här där jag bor att man bara vill grina en stund i närmaste snödriva. Alla fina människor (för de är de kring jul) har fixat i sina trädgårdar och pyntat buskar och träd med små lysande pärlband. Jag är stressad men samtidigt lugn. På något sätt har jag massor att göra, jag gör det inte och det löser sig ändå. För mest sitter jag här och ugglar och pratar med människor. Eller någon annanstans. Fast nu ljuger jag lite. Klart jag gör det som behövs göras, men det känns som att livet mest rusar medan jag sitter i en busskur och missar varenda jävla buss.

Man ställer in sin status på "Upptagen" eller "Inte vid datorn" bara för att man inte ska missa något när man inte har tid. "Jag är i närheten men vill bara visa att jag har ett liv, därför är jag aldrig bara "online". Ge mig den statusen så kan jag ha gott samvete. Har egentligen en massa julkalender-avsnitt [Anders och Måns i mitt] och Andra Avenyn-avsnitt att se. Andra avenyn ser jag nu för tiden på detta sätt: jag trycker igång ett avsnitt, lyssnar på dialogerna och läser samtidigt bloggar och chattar med folk. Hur stressad och tragisk får man vara? Hur många blogginlägg som har hunnit skrivas under mina fem dagar i Polen vågar jag inte ens tänka på. Sen hade jag tänkt blogga om SR's sjuka, men roliga "Musik-hjälpen" som snart drar igång. Men jag orkar inte ta tag i det. Jag vill bara sitta i min säng och lyssna på julmusik och mina vänners röster. Och så måste det fixas julgodis, klappar och presenter, julgranar, julkonsert och Lucia-mys. Men det ordnar sig, det gör det alltid. Och nu låter det som att jag glömt resan redan efter ett par dagar, men det kan ni glömma att jag har glömt.

Och jag går där på grusvägar och min mage är full av vitt bröd och söt yoghurt. Inget smakar som hemma, ändå längtar jag inte hem. Längtar jag efter något så är det små kattkroppar tätt mot mitt bröst och varje gång jag ser en katt skruvar mitt hjärta lite på sig. En halt katt går runt i Auschwits stammlager. Det är så ironiskt att den här halt. På platsen där hela mänskilgheten haltade och föll. Jag skulle kunna skriva dikter, noveller och böcker. Men var ska man börja? I vilken plats i kroppen ska man börja nysta i allt det onda? För det gör ändå rätt ont, och även om jag mest blev tyst och tom just då så gick det sönder något ikväll. Det gick inte att uttala meningen som lyser på min näthinna i mörkret. Och jag tror att jag får ta upp mening för mening. En i taget. Kanske under hela livet. Man har nog ändå något som gör att det inte går att ta in allt under tre dagar. För mycket ondska, för mycket grymhet för att man ska förstå. Men det kommer, det är jag säker på.

Vi går hem till hotellet, 400 meter bort, och ringer våra bästa. Och det är på dem man tänker och det är då man förstår. [Men ändå inte] För bredvid mig går en man. Hans lillebror förblev barn tillsammans med alldeles för många andra och det är svårt att se honom i ögonen när vi äter frukost tillsammans. 

 Egentligen vet jag inte vad jag vill skriva. Allt känns så konstigt bara. Det blev en bra resa som jag önskar att alla fick göra. Man vet inte om man ska vara abstrakt eller verkligen säga "Jag har gått på en skjutbana där man övade på levande objekt", för det är det alla måste få veta egentligen, men man orkar inte tänka på det. Jag kanske återkommer efter lite sömn och när min kropp är ren från polks mat och polskt vatten, man är inte sig själv på många sätt.

JAG FÅR INTE TILL DET! Det blir för ytligt. Det blir för personligt. Det blir inte sådär LAGOM som det måste vara i landet som har en mjölksort som heter "mellanmjölk". Men ungefär såhär känns det; jag har något lite nedanför halsgropen. Det är glädje, det är oro, det är besvikelse, det är förvirrning. Vart fjärde hjärtslag. Dunk; glädje. Dunk; oro. Dunk; besvikelse. Dunk; förvirrning. Och jag orkar inte riktigt analysera den där ojämna pulsen. [och min dagbok är full av anteckningar om myrkrig och stjärnreservat] Jaja. Det finns så mycket man vill säga, men det går inte, för man vet inte hur det stavas.

[45 dagar]